Bloggpaus

Ja, en bloggpaus det är vad jag har haft i helgen men nu kände jag att jag behövde skriva av mig igen.
I helgen tog jag och sambon det bara lugnt och skönt. Vi gjorde faktiskt mest ingenting utan låg och softade framför tvn mestadels utav helgen. Det var skönt och något som vi behövde båda två.
Emelie var hos pappa och hon ringde hem ett par gånger och var orolig för skolan. Denna ständiga orolighet som driver hennes mamma till vansinne ;)

Igår när vi körde och hämtade Emsie hos pappa så körde vi inom till mormor. Vi brukar göra det när vi är på det hållet och det är så tråkigt att hon är så nere och ledsen. Jag förstår att hon är det, jag önskar bara att det fanns något man kunde göra för att göra henne lite gladare. Jag vill hjälpa så mycket och finnas där för min älskade mamma. Hon är den bästa mamma man kan ha och hon har kämpat mot den förbannade sjukdomen länge nu. Och denna gången verkar det som hon mår sämst både psykiskt och fysiskt. Du ska veta mamma att jag alltid kommer finnas för dig och jag har aldrig för mycket av mina egna problem för att inte ha tid med mig. Du är min älskade mamma som har ställt upp och stöttat oss oerhört mycket och nu vill vi hjälpa dig! Jag älskar dig!!

Och så det här med hur jag mår då?! Jodå, det går lite upp och ner men jag känner kraftigt av min nertrappning av medicinen. Jag känner mig mer nedstämd, ledsen, orolig osv. Men jag har en otrolig sambo som hjälper mig igenom dem värsta stunderna. Han är mitt allt, min klippa i tillvaron.

Nu sitter jag och förbereder mig för en läxstund med Emelie... Jag har lovat henne att jag ska hjälpa henne med engelskan, det jobbiga är bara att hon är så ledsen och orolig för det redan. Hon har engelskan tills på torsdag men redan i fredags började hon tänka på hur hon ska klara engelskan denna veckan.
Igår gick min kära dotter och la sig redan kvart över sju "Då slipper jag gråta mer" sa hon när jag frågade henne varför hon redan skulle gå och lägga sig... Och imorse var hon uppe innan jag steg upp och var jätte ledsen och ville inte äta. Jag fick inte i henne någonting...
Så ja, jag fasar lite för när hon kommer hem, jag vet ju hur otroligt ledsen hon är... Och inget jag säger kan ändra på det...