Om jag säger att jag mår bra så ljuger jag... och visst jag har sagt till många att jag mår bra. Men det gör jag långt ifrån. Jag mår så jäkla dåligt och panikångest attackerna avlöser varandra... Jag var på väg upp men nu känns det som jag sakta men säkert ramlar neråt igen... Jag måste vara stark för min familj men det är inte lätt. Jag går med ständig ångest hela tiden och den vägrar släppa taget... Detta är inget jag berättat om tidigare, så ni som inte vill läsa behöver inte läsa mer. Jag sluter mig mer och mer, inget jag vill men som vanligt när jag mår dåligt så gör jag det. Jag orkar helt enkelt inte med omvärlden... ledsen, det känns som jag sviker mina vänner och även min kära lilla syster som jag inte har orkat ringa upp. Men jag orkar inte. Dem enda som jag lägger ner min ork och energi på är min familj och min mamma.

Jag gläds åt min lilla dotter i magen men just nu känns det så långt bort. Just nu kan jag inte hjälpa att ångesten är på topp och bara vill trycka ner mig varje dag. Idag har varit en jätte jobbig dag med ångest näst intill hela dagen.
Jag fick en stund utan ångest idag då min älskade vän Kendra bjöd ner mig på varm choklad och vi bara satt och snackade och myste. Det var länge sedan vi gjorde något sånt, tack gumman! Även Kendra har jag skjutit ifrån mig men hon ger inte upp, hon ringer o ringer och ställer upp för oss hela tiden! Stort TACK till dig min älskade vän!

Hur ska jag göra för att få ur mig allting som bara måste komma upp till ytan. Jag orkar inte ha det inom mig, jag orkar inte bära allt inom mig hela tiden. Jag orkar inte mer... men måste...

Begravning

Idag var det farmors begravning. Redan igår kväll började det kännas jätte jobbigt. Visst jag hade inte sett framemot denna dag men jag hade heller inte trott att den skulle bli så otroligt jobbig. Idag sa vi ett sista farväl och nu känns det verkligen att farmor är borta och hon kommer inte tillbaka. En otroligt stor tomhet har infunnit sig idag... Det är bara så svårt att förstå att hon inte finns mer, hon var ju så pigg och glad på söndags förmiddagen. Hur kunde hon bara försvinna på eftermiddagen??! Livet kan verkligen ändras mycket på kort tid...

Idag grät alla på begravningen, alla stod farmor så nära. Hon fanns ju alltid för sina nära och kära. Hon var en riktig farmor, mor, svärmor osv i alla bemärkelser och vi älskar henne alla!

Jag har försökt att skriva ner mina innersta känslor ända sedan den dagen hon gick bort men det går inte. Jag kan inte få ner dem rätta orden för hur mycket farmor betydde för mig och hur ont det gör att hon nu är borta.

Jag tycker inte att det kom så mycket känslor från Emelies sida idag, visst hon grät lite men jag trodde ju verkligen att det skulle brista ut för henne idag. Jag tror inte riktigt att hon har insett vad som hänt eller om hon kanske förtränger det. Jag hoppas i alla fall att känslorna snart kommer fram för det är inte bra att hon går och bär det inom sig.

Begravningen idag var mycket fin. Så många fina blommor som låg runt omkring kistan och många tända ljus. Jag måste säga att kistan var jätte fin, vi valde en furu kista och det blev jätte bra. Jag vet att farmor skulle tycka begravningen var fin, det var en begravning i hennes färger. Och sist när vi gick ut ur kyrkan spelades Amazing grace. Den låten valde vi eftersom farmor tyckte så mycket om den. Och såklart blev det mycket tårar och som sagt det gjorde verkligen ont att nu ta ett sista farväl av vår älskade Gunhild.

Efter kyrkan åkte vi hem till Jörgens bror och hans fru för att fika och det var jätte trevligt. Men tankarna fanns ju hela tiden på annat håll för oss alla. Men det var ett sällskap där man kunde vara sig själv och hela tiden fanns en stöttande hand. Och jag vill tacka min älskade mamma som också kom och var med i kyrkan. Tack för ditt stora stöd nu mamma. Vi älskar dig.

Efter fikat körde vi till gravplatsen där dem hade lagt ut alla fina blommor. Alla hade tänkt på vilka färger och blommor som Gunhild tyckte om så allt var så fint och jag är jätte nöjd med begravningen och det vet jag att Gunhild med hade varit.

Eftermiddagen har tillbringats med våra älskade barn. Emelie, Jennifer och Tommy. Efter kyrkan ville Jennifer följa med oss hem och stanna hos oss i helgen och såklart fick hon det. Man får ju passa på att träffa henne så mycket som möjligt när hon väl är nere i Skåneland. Och vi såg att Tommy blev ledsen när vi pratade om detta så vi frågade om han ville följa med oss hem, så det gjorde han :) Första gången som vi har haft honom själv och han ville gärna komma tillbaka till oss igen. Och det kändes faktiskt bra, visst det blir en omställning när det är fler barn än man är van vid men det vänjer man sig vid. Och vad är viktigare än ens barn?

Vi har precis kört Tommy hem och eftermiddagen har varit mysig men ändå har ens tankar varit hos farmor hela tiden. Jag kan eller vill inte riktigt släppa iväg henne...

Ja, nu är det kväll och både jag och Jörgen är helt slut i huvudet. Allting bara snurrar runt och man kan inte fokusera på någonting. Man är såå trött. Så jag antar att det blir tidig sängdax ikväll. Barnen är minst lika trötta som vi är så vi ska försöka få dem isäng i tid.

Det har varit en jätte jobbig och omtumlande dag. Från morgon till kväll. Och så mycket känslor som har kommit fram. Jag skulle vilja skriva ut om alla mina känslor men jag kan inte. Jag brukar annars ha lättare för att skriva om vad som tynger mig men nu kan jag inte finna några ord. Det är precis som det finns inga ord att säga om detta för det är bara för jävligt allt som hänt och det har hänt så mycket under dessa veckor. På söndag är det tre veckor sedan farmor gick bort och jag kan nog inte riktigt släppa taget om henne, vill ha henne kvar på jorden. Det var alldeles för tidigt för henne att åka upp till himlen.

"Du kommer alltid finnas i våra hjärtan farmor, hos oss kommer du alltid leva kvar. Vi älskar dig och saknar dig otroligt mycket, men vi hoppas att du nu får vila i frid tillsammans med farfar. "

Som sagt, det är så mycket som jag skulle vilja skriva om, som jag skulle vilja säga till farmor en sista gång. Ta ett sista avsked men jag kan inte. Och jag vet inte hur jag ska kunna det heller, för något sätter stopp... Men vi får väl hoppas på att det kommer fram någon gång, kanske det kommer senare i bloggen, vem vet...

En jobbig helg

Igår kväll var vi i farmors lägenhet och plockade undan det som vi anhöriga ville ha och sen kastade vi en hel massa. Och det känns så hemskt att kasta svärmors saker, det är ju hennes saker som hon tyckte så mycket om. Men vi kan ju inte spara på allting tyvärr, fast vi gärna skulle vilja...

Imorse åkte Jörgen till lägenheten igen. Jag skulle egentligen följt med men jag har haft så otroligt ont i magen inatt så jag funderade allvarligt på att åka in till sjukhuset. Jag tror att det är all oron och spänningen runt omkring som gör det. I alla fall så tyckte Jörgen att jag skulle bli hemma och vila mig så det har jag gjort och nu känns det lite bättre. Det magonda kommer och går hela tiden. Vi får se, lugnar det inte ner sig får jag åka in och kolla upp det.

Jörgen kommer snart hem med lite saker från lägenheten och han är jätte ledsen. Det måste ju vara hemskt att behöva slänga sin mammas saker så där bara... Och lägenheten blir tommare och tommare, och inte kommer farmor in genom ytterdörren som man bara går och hoppas på så fort man är där...

Sen ska vi köra till min mamma med ett furuskåp till henne och där var visst lite andra saker med. Vet inte vad Jörgen har samlat ihop till henne *ler* Det ska bli skönt att komma iväg till mamma en stund, fika och prata av sig lite. Hon är ett stort stöd för oss alla tre nu och jag vet helt ärligt inte vad vi skulle gjort utan henne just nu.

Nej, jag ska gå och lägga mig i soffan och vila en stund, jag mår inget bra alls idag...

Funderingar, tankar och känslor

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva av mig lite, än vet jag ju inte om det kommer fungera men jag tänkte göra ett försök i alla fall...
Igår skulle vi ju gå in i svärmors lägenhet med Emelie en sista gång. Men det blev inte så, Emsie tittade in genom fönstrena och det räckte. Hon blev jätte ledsen och ville inte gå in i lägenheten. Så vi brydde oss inte om det. Även om det kom fram mycket känslor från Emelie igår så var det långt ifrån allt, hon håller ganska så mycket inom sig. Men jag tror som sagt inte att hon har förstått det ännu, jag tror men är inte säker på att chocken kommer för dem flesta av oss på begravningen... Om en vecka idag... Jag fasar för den dagen, det ska bli skönt att säga ett sista hej då till svärmor på något vis men jag undrar om vi kommer klara av det?! Hur mycket orkar egentligen en människa?

Jag försöker vara stark och finnas för alla runt mig men ibland så glömmer jag bort mig själv. Eller inte ibland heller för den delen, tror jag glömmer bort mig själv ganska så ofta om sanningen ska fram...
Häromdagen öppnade jag svärmors förråd och var inte alls beredd på hur jag skulle reagera. Där inne stod nämligen hennes cykel, just den cykel som hon cyklade på när olyckan hände. Hela bakändan på cykeln var helt krökt och tilltryckt, sadeln hade flygit av i smällen... Och jag blev alldeles kall inombords när jag såg den. Och förbannad, hur i helvete kan man köra på det viset genom byn... Hade han hållit hastigheten så hade hon antagligen levt idag...

Jag är fruktansvärt arg och ledsen inombords. "Farmor" stod ju mig också mycket nära. Och det är jätte jobbigt att se på hur alla ens nära och kära runt omkring en är jätte ledsna. Vi försöker ju alla hålla uppe humöret men många gånger går det inte. Tårarna brinner hela tiden innanför ögonlocket och det är inte mycket som behövs för att dem ska komma fram...

Och sen allting som man måste stå i nu, alla möten med än det ena och än det andra, allt pappers arbete... Det är så mycket som man annars inte tänker på som nu cirkulerar i ens tankar hela tiden. Allting bara maler omkring och man får inte något ordentligt gjort över huvudtaget... Ibland känns det som man behöver någon som nyper mig i armen för att man ska vakna och tro att allting bara är en mardröm. En lång jäkla tråkig B film som man bara vill stänga av... Men den slutar aldrig... Det bara fortsätter och fortsätter... Känns som jag svammlar lite nu, men vill ni inte läsa om det så behöver ni inte ;)

Jag fick även ett annat mycket tråkigt besked häromdagen som också totalt sänkte mig... Varför kan aldrig en "olycka" komma ensam? Jag har haft ganska mycket panikångest nu om kvällarna men jag måste ju klara av det med. Jag får ju inte ta några lugnande på grund av bebisen. Just nu känns min familj, mina nära och kära som det enda viktiga i livet. Man vet aldrig när livet förändras för en eller plötsligt tar helt slut. Det går så fort och man är inte beredd på det. Man kan inte gå och ta varandra för givet, livet är alldeles för kort för det. Vi måste ta hand om dem vi älskar och visa det.

Lillan...

... mår bra :) Var på mvc igår och alla tester var helt perfekt :)) Jag fick till och med reda på att jag har en träningspuls, det ni ;) Och så fick jag höra min lilla älsklings hjärtljud. Det var helt underbart. Och så fick jag en härlig cykeltur på 6 km på köpet med :) Det var lite kallt om kinderna men annars var det riktigt skönt att röra på sig lite :) Nu ska jag tillbaka till mvc den 12/12, dagen efter Emsies födelsedag. Då ska jag göra glucosbelastning, inte alls något som jag ser fram emot... Inte äta någonting och sen dricka något som är så otroligt äckligt, och sen sitta och vänta i två timmar... *usch* Men alla ni som har varit gravida vet ju att det är något man måste göra dessvärre...

Jag är fortfarande lite orolig över att allt inte är bra med bebisen. Allting verkar ju vara i sin ordning och jag känner liv och rörelse efter henne varje dag. Men ändå så har jag en inre oro, vet inte varför... Men jag tror inte jag är ensam om den känslan, tror att alla som väntar/väntat barn har känt likadant ibland.

Jaha, och nu till något som är mindre skoj, ikväll ska vi åka och prata med prästen om begravningen... Men innan dess ska vi köra inom till svärmors längenhet, Emsie ville se lägenheten som den var när farmor levde en sista gång. Det kommer bli tufft för henne, jag tror att många känslor kommer när hon kommer in i lägenheten och där inte är någon farmor som möter oss i dörren. Hon har ju inte varit i lägenheten sedan olyckan... Inget som jag heller ser framemot direkt men jag måste låta henne få se lägenheten igen om det är det hon vill.

Nej nu får jag se om jag orkar få något vettigt gjort här hemma idag...

Titta det snöar!

Idag snöar det över Skåne, ja inte så mycket kanske men ändå, det snöar ;) Jag vet inte vad jag tycker om det, det hade ju varit ännu bättre om man nu hade haft vinterdäck på bilen... Hatar att åka bil när det är snö och halt! :(((





Snart ska vi åka på bouppteckning, inte vidare skoj men måste dessvärre göras. J har bara jobbat halva dagen idag så han kommer hem närsomhelst. Själv har jag hunnit städa lite idag. Skönt att ha det avklarat så länge det nu varar ;)...





Tänkte jag skulle lägga in en bild på min kära dotter. Hon var så fin när hon gick på disco i fredags så jag var ju bara tvungen att fota henne :)

Stora tösen är hon. Jag kan inte förstå vart tiden tar vägen, tycker bara att tiden rusar iväg och man känner sig mer och mer gammal ;)

Nej, nu måste jag sluta för att göra mig iordning. Hade inte så mycket att skriva om just nu men jag bjöd i alla fall på lite bilder :)

Uppdatering

Ja, då ska vi se om jag kan uppdatera lite från vad som hänt i helgen.
I fredags satt vi hemma och försökte få lite lugn och ro. Men det är svårt när telefonen hela tiden ringer... Visst är det skönt att alla ringer och bryr sig om oss, men ibland kan det bli lite för mycket. Och med detta menar jag absolut inget illa!!

I lördags var vi bjudna hem till sambons bror och där bjöds det på jätte god mat och trevligt sällskap, det behövdes tänka på annat. I alla fall försöka. Egentligen var jag bjuden på en kompis sexparty i lördags men tyvärr så tackade jag nej till det. Jag hoppas i alla fall att dem hade det skoj och att inte min vän blev alldeles besviken på mig men det tror jag inte. Vi kom hem ganska så sent på kvällen så det blev nästan sängen meddetsamma, man är helt slut både i kroppen och knoppen nu.

Och i söndags då? Jo, då var det dags att gå upp tidigt för att köra till kyrkan. Där var gudstjänst och tacksägelse (tror jag det heter) för min svärmor. Emelie ville inte följa med så vi lät henne stanna hemma med en film. Hon tycker det blir för mycket och det förstår jag. Både jag och sambon tycker ju likadant det är bara det att vi inte har så mkt val ;) Vi måste ju stå med allt praktiskt just nu. På eftermiddagen körde vi och hälsade på min mamma. Jag är så glad att mamma och Jörgen har så fin kontakt.

Ja, i stora drag så var det helgens bravader. Och som ni förstår så är det mycket nu. En massa möten i veckan också... Känns just nu som det aldrig tar slut, som man inte riktigt kan få sörja ifred men en vacker dag kommer kanske det med...

Jag är ledsen om jag lyser med min frånvaro nu och inte hör av mig till någon.... Ni finns alla i mina tankar ska ni veta men just nu isolerar jag mig lite (vet att det är fel) men vi har så mycket att stå i nu och jag är helt slut... Ja, det är vi alla. Så jag hoppas att ni förstår varför jag inte hör av mig... Absolut inget illa menat med detta heller, inte till någon! Jag orkar bara inte :(

I lördags kom även dödsannonsen ut i tidningen. Och min kära sambo hade valt en mycket fin dikt som stämmer in på allt som hänt.

"Så hårt spänns ingen båge
som livets båge spänns
och när den en gång brister
har allting nått sin gräns"
Skrivet av Pär Lagerkvist.

Visst var den fin? Visste inte att min sambo hade en poetisk sida ;))

Och hur går det med magen då? Jodå, den växer och växer. Och hon börjar bli mer och mer aktiv. På onsdag ska jag till mvc, hoppas allt kommer gå bra då. Och dagarna går ganska så fort just nu, om man tänker efter så är det ju inte såå lång tid kvar nu. Och vi längtar alla oerhört mycket...

Livet rullar på...

Ja, livet måste ju gå vidare efter allt som hänt. Men det är så jobbigt och tungt. Vissa stunder kan man vara lite "gladare" och försöka tänka på annat. Men i nästa sekund kan man sitta och gråta rakt upp och ner.

Det är så mycket som måste ordnas nu, man har ju inte "bara" sörjandet utan allt det praktiska med och tusen tankar snurrar runt i huvudet på mig. Inte blir det så mycket gjort nu heller, det känns mer som man står på samma ställe och stampar och man kommer ingenstans....

Idag fick vi i alla fall reda på att begravningen kommer bli den 23 November. Det kommer bli en mycket jobbig dag och barnen kommer vara helt förkrossade.

Emsie skrev ett brev till farmor häromdagen som vi ska lämna till begravningsbyrån så lägger dem i brevet i kistan. Hon ville att jag skulle läsa vad hon hade skrivit och det var så ledsamt. Jag började storgråta, det var så fint skrivet av henne. Jag vet inte riktigt om Emsie har förstått att farmor verkligen är borta, hon är ungefär som oss andra. Gladare vissa stunder och jätte ledsen och förtvivlad vissa stunder. Och det kommer hon nog vara en lång tid framöver. Emelie och farmor hade ju ett speciellt band till varandra. Det har dem ju alltid haft...

Jag skulle egentligen varit på kursen idag och hos min handledare igår men har ringt och berättat vad som hänt. Har inte orkat gå dit denna veckan och det är så mycket möten nu... Orkar inte det oxå bara. Kanske jag åker in till min handledare nästa vecka bara för att jag behöver prata av mig lite till någon utomstående. Och en positiv sak i allt elände är att jag får behålla min handledare även under min mamma ledighet :>) Det blev jag glad över för vi har verkligen fått en bra kontakt och hon är jätte bra att prata med. Vill ju inte bara att psyk ska släppa mig när jag får Nellie. Jag är ju inte 100 procents bra än och detta som hänt nu hjälper ju verkligen inte till.

Jag är så rädd för att åka ner i det svarta,stora och tråkiga hålet igen... Jag vill det verkligen inte. Men jag försöker kämpa så gott det går med allting. Jag och min älskade sambo stöttar varandra mycket nu och det känns skönt att ha honom vid min sida.

Jag älskar honom så otroligt mycket!!

Tråkigheter....

Ja, tyvärr har jag inte så mycket positivt att skriva om men jag känner ändå att jag behöver skriva av mig. I söndags dog min älskade svärmor i en trafikolycka... Det var en idiot som inte förstår att man kör 50 km i timmen på en 50 väg och fan inte mellan 110-120 km i timmen... Mitt i byn... Så min svärmor fick kraftiga skallskador och avled en stund efter olyckan i ambulansen in till sjukhuset. Det är så svårt att verkligen förstå att hon är borta, att vi aldrig mer kommer få se henne, aldrig mer prata i telefon med henne osv.

Idag har vi varit på begravningsbyrån och ordnat med en massa inför begravningen men det är så mycket som ska ordnas nu och hela tiden cirkulerar tusen tankar runt i huvudet på mig och jag får inte något gjort. Jag försöker nog lägga min sorg åt sidan lite och hjälpa min sambo och dotter som tar detta väldigt hårt. Jag vet att det inte är bra att lägga sorgen åt sidan men det blir lite så automatiskt. Men vi är alla så otroligt ledsna och arga.

Jag försöker ta det så lugnt som det nu bara går i en sådan här situation med tanke på lilla bebisen i magen men känner att jag har ont i magen varje dag och hon har blivit mer aktiv nu... Är rädd för att mista henne med... Det vet jag inte om vi hade klarat av.

Men man måste vara rädda om varandra och inte ta varandra så mycket för givet som man så ofta gör. På bara en sekund kan hela ens liv förändras från soligt och roligt, till mörkt och trist. Och tyvärr finns det inget man kan göra åt det... Det blir ett oerhört hårt slag man får ta emot. Och på något sätt hade det känts lättare om hon hade avlidit av en sjukdom istället för en trafikolycka för detta kom så plötsligt. Detta var man ju inte alls beredd på. Min sambo pratade med sin mor i söndags förmiddag och då var hon så glad och pigg. För att sen på kvällen få ett samtal där dem säger att hon är död. DÖD!!! Kan ni fatta det? Jag kan det inte och det känns så overkligt. Så jävla tomt och tyst och ensamt...
Aldrig mer kommer vi att få se henne, aldrig mer kommer man få krama om henne. Hon är bara borta... borta för alltid. Och fan vad det känns hårt!! Nej, nu gråter jag och orkar inte skriva mer...