Jag börjar med att skriva redan nu att detta inlägg kan vara lite känsligt så om ni inte vill läsa avråder jag er till det nu :) I annat fall så får ni ta risken. Som sagt, jag har denna blogg till att skriva av mig om alla mina tankar och känslor. Och detta är hur jag känner det idag...
Jag vill inte att någon ska ta detta inlägg personligt, jag syftar inte på någon särskild när jag skriver detta. Och som sagt, min blogg - mina tankar ;:)
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag har en helt underbar familj som jag älskar över allt annat. Och i min familj räknas även min mamma, mina syskon och andra nära släktingar. Jag kommer aldrig ta dem för givet igen för en underbarare familj än min går inte att hitta.
MEN var är mina vänner?! Har jag några överhuvudtaget? Visst, ytliga vänner som vi åker och dricker kaffe hos o snackar bort några timmar. Inget fel med det och jag tycker mycket om dem vännerna med. Men vad jag menar är var finns mina riktiga vänner? Dem som man kan prata med allt om, gråta hos och att man ibland kan få sig en tröstande kram.
Oftast sitter jag här hemma själv, ingen som kommer och hälsar på... telefonen är nästan tyst hela dagarna... Jag vet, detta är säkert mitt eget fel. Jag antar att jag har stött bort alla mina vänner. Ofta har jag ju gjort det när jag mått dåligt och jag antar att jag nu får betala priset. Ett dyrt jävla pris vill jag lova.
Jag saknar så att ha vänner att kunna göra något med, kanske ta en fika på stan, gå på bio en kväll, ha en tjejkväll. Men nej, jag sitter jämt hemma med familjen. Inget fel på det, jag trivs att ha min familj runt mig. Men ibland kan det vara skönt att inte bara vara en mamma och sambo hela dagarna. Utan också en vän! Jag vill vara en vän.
Men som sagt, jag antar att jag har sabbat det för mig totalt. Men alla ska veta att jag saknar det. Och det går inte en dag utan att jag tänker på det. Inte en dag utan att jag känner mig ensam.
Och snälla, ta det nu inte personligt! Jag har säkert mig själv att skylla. Det är ingen annan jag skyller detta på. Men jag måste få skriva av mig ibland. Jag har tusen tankar som cirkulerar i min skalle varje dag och det måste ut nu. Så kanske det blir fler lite känsliga inlägg framöver. Och jag vill inte göra någon ledsen heller. så om ni vill fortsätta läsa min blogg så får ni ta det som det kommer. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Min älskade dotter jag vet precis hur du känner, de riktiga vänner man hade finns ej mer kanske kan man skylla på sej själv men tror inte det är hela sanningen utan det blir nog så när man bildar familj o till börja med är man själv sådan att man vill tillbringa den mesta tid med dem tänker ej på att tiden rinner i väg.
Där för är det viktigt att skaffa sej nya för det är som du säger man måste ha någon att prata gråta fika göra anndra roliga saker med o inte minst komma hem i från det vanliga det behöver man i bland är det lättare sagt än gjort.
Man får kanske gå in på nätet o söka eller på andra ställen,
tror det blir lite lättare när du går med i mammma gruppen.
Sen samtidigt blir man bekväm tänker jag vill men orkar inte det är kall blåsig m.m vet precis hur du känner varför tror du annars man sitter som man gör.
Vi skall se att allt löser sej men det kan ta tid, får bjuda lite av os själv men svårt i bland.
Kram mamma
Jag förstår precis vad du pratar om. Sitter själv i samma sits. Jag har totalt isolerat mig när jag mått dåligt, det är inte vännerna det är fel på , utan mig. Så även när det gäller vår vänskap. Jag tar på mig hela skulden för att allt blivit som det blivit mellan oss. Saknar också vänner att umgås med, men samtidigt så finns ju inte riktigt orken. Jag hatar min sjukdom, den förstör för mig, för min familj och i alla andra relationer. Även ekonomiskt är det svårt när man bor en bit ifrån varandra. Skulle gärna träffa dig oftare, gärna flera gånger i veckan om det gått, men situationen tillåter det inte riktigt... *torkar bort en tår*
Saknar dig min älskade, älskade, bästaste vän så enormt mycket. Förlåt för att jag inte funnits där för dig. Sådär som en vän ska göra, så som bara en vän kan.
Älskar dig.
Känner så igen mig i vad du skriver och jag saknar att ha en massa vänner att hitta på skoj med, prata med om allt mellan himmel o jord. Som mamma skrev man får väl försöka bjuda på sig själv och hitta nya vänner. Det hade varit så underbart att bara för en kväll vara Emma o inte mamma. Nä nu är dte dags för oss alla att ut och hitta nya vänner och bygga upp en bra vänskaps relation med dem. Men det är inte lätt, speciellt inte när man har andra problem som man måste ta tag i även om man inte vill. Älskar dig gumman. Många varma kramar till dig min älskade syster.
Skicka en kommentar