Ja, tyvärr har jag inte så mycket positivt att skriva om men jag känner ändå att jag behöver skriva av mig. I söndags dog min älskade svärmor i en trafikolycka... Det var en idiot som inte förstår att man kör 50 km i timmen på en 50 väg och fan inte mellan 110-120 km i timmen... Mitt i byn... Så min svärmor fick kraftiga skallskador och avled en stund efter olyckan i ambulansen in till sjukhuset. Det är så svårt att verkligen förstå att hon är borta, att vi aldrig mer kommer få se henne, aldrig mer prata i telefon med henne osv.
Idag har vi varit på begravningsbyrån och ordnat med en massa inför begravningen men det är så mycket som ska ordnas nu och hela tiden cirkulerar tusen tankar runt i huvudet på mig och jag får inte något gjort. Jag försöker nog lägga min sorg åt sidan lite och hjälpa min sambo och dotter som tar detta väldigt hårt. Jag vet att det inte är bra att lägga sorgen åt sidan men det blir lite så automatiskt. Men vi är alla så otroligt ledsna och arga.
Jag försöker ta det så lugnt som det nu bara går i en sådan här situation med tanke på lilla bebisen i magen men känner att jag har ont i magen varje dag och hon har blivit mer aktiv nu... Är rädd för att mista henne med... Det vet jag inte om vi hade klarat av.
Men man måste vara rädda om varandra och inte ta varandra så mycket för givet som man så ofta gör. På bara en sekund kan hela ens liv förändras från soligt och roligt, till mörkt och trist. Och tyvärr finns det inget man kan göra åt det... Det blir ett oerhört hårt slag man får ta emot. Och på något sätt hade det känts lättare om hon hade avlidit av en sjukdom istället för en trafikolycka för detta kom så plötsligt. Detta var man ju inte alls beredd på. Min sambo pratade med sin mor i söndags förmiddag och då var hon så glad och pigg. För att sen på kvällen få ett samtal där dem säger att hon är död. DÖD!!! Kan ni fatta det? Jag kan det inte och det känns så overkligt. Så jävla tomt och tyst och ensamt...
Aldrig mer kommer vi att få se henne, aldrig mer kommer man få krama om henne. Hon är bara borta... borta för alltid. Och fan vad det känns hårt!! Nej, nu gråter jag och orkar inte skriva mer...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... vad säger man liksom? Inga ord i hela världen kan hjälpa! Jag förstår att ni har det otroligt tufft just nu, och jag önskar det fanns något jag kunde göra... Men tyvärr biter ingenting på döden, den slår ner hårt och skoningslöst och rycker våra älskade ifrån oss, och själv står vi bara där maktlösa... Jag hoppas att du tillåter dig själv att sörja, för även du måste få lov att göra det nu. Jag förstår att du tänker på din sambo och din dotter, men glöm inte bort dig själv och bebisen i magen... ni är lika viktiga...
Ja, jag vet inte vad man säger i en sådan här situation. "Jag beklagar sorgen" känns så otroligt futtigt och meningslöst. Men jag finns här för dig gumman om du vill prata. Jag vet att inga ord i världen kan hjälpa just nu, men det kan ju vara skönt att känna att man inte är ensam... Själv förlorade jag ju min far plötsligt i våras, så jag förstår lite vad ni går igenom... Önskar det fanns något jag kunde göra för att lindra sorgen...
Finns här för dig/er. Dag & natt. Älskar dig!!! Puss&kram!!!
Jag är verkligen orolig för er alla tre och önskar att det fanns något jag kunde göra. Jag finns här för er och det e bara att ringa spelar ingen roll vilken tid på dygnet det e. Jag älskar er alla och tänker mycket på er gumman. Ge Emelie o Jörgen en kram från mig. Kramar Emma
Skicka en kommentar