Livet rullar på...

Ja, livet måste ju gå vidare efter allt som hänt. Men det är så jobbigt och tungt. Vissa stunder kan man vara lite "gladare" och försöka tänka på annat. Men i nästa sekund kan man sitta och gråta rakt upp och ner.

Det är så mycket som måste ordnas nu, man har ju inte "bara" sörjandet utan allt det praktiska med och tusen tankar snurrar runt i huvudet på mig. Inte blir det så mycket gjort nu heller, det känns mer som man står på samma ställe och stampar och man kommer ingenstans....

Idag fick vi i alla fall reda på att begravningen kommer bli den 23 November. Det kommer bli en mycket jobbig dag och barnen kommer vara helt förkrossade.

Emsie skrev ett brev till farmor häromdagen som vi ska lämna till begravningsbyrån så lägger dem i brevet i kistan. Hon ville att jag skulle läsa vad hon hade skrivit och det var så ledsamt. Jag började storgråta, det var så fint skrivet av henne. Jag vet inte riktigt om Emsie har förstått att farmor verkligen är borta, hon är ungefär som oss andra. Gladare vissa stunder och jätte ledsen och förtvivlad vissa stunder. Och det kommer hon nog vara en lång tid framöver. Emelie och farmor hade ju ett speciellt band till varandra. Det har dem ju alltid haft...

Jag skulle egentligen varit på kursen idag och hos min handledare igår men har ringt och berättat vad som hänt. Har inte orkat gå dit denna veckan och det är så mycket möten nu... Orkar inte det oxå bara. Kanske jag åker in till min handledare nästa vecka bara för att jag behöver prata av mig lite till någon utomstående. Och en positiv sak i allt elände är att jag får behålla min handledare även under min mamma ledighet :>) Det blev jag glad över för vi har verkligen fått en bra kontakt och hon är jätte bra att prata med. Vill ju inte bara att psyk ska släppa mig när jag får Nellie. Jag är ju inte 100 procents bra än och detta som hänt nu hjälper ju verkligen inte till.

Jag är så rädd för att åka ner i det svarta,stora och tråkiga hålet igen... Jag vill det verkligen inte. Men jag försöker kämpa så gott det går med allting. Jag och min älskade sambo stöttar varandra mycket nu och det känns skönt att ha honom vid min sida.

Jag älskar honom så otroligt mycket!!