Funderingar, tankar och känslor

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva av mig lite, än vet jag ju inte om det kommer fungera men jag tänkte göra ett försök i alla fall...
Igår skulle vi ju gå in i svärmors lägenhet med Emelie en sista gång. Men det blev inte så, Emsie tittade in genom fönstrena och det räckte. Hon blev jätte ledsen och ville inte gå in i lägenheten. Så vi brydde oss inte om det. Även om det kom fram mycket känslor från Emelie igår så var det långt ifrån allt, hon håller ganska så mycket inom sig. Men jag tror som sagt inte att hon har förstått det ännu, jag tror men är inte säker på att chocken kommer för dem flesta av oss på begravningen... Om en vecka idag... Jag fasar för den dagen, det ska bli skönt att säga ett sista hej då till svärmor på något vis men jag undrar om vi kommer klara av det?! Hur mycket orkar egentligen en människa?

Jag försöker vara stark och finnas för alla runt mig men ibland så glömmer jag bort mig själv. Eller inte ibland heller för den delen, tror jag glömmer bort mig själv ganska så ofta om sanningen ska fram...
Häromdagen öppnade jag svärmors förråd och var inte alls beredd på hur jag skulle reagera. Där inne stod nämligen hennes cykel, just den cykel som hon cyklade på när olyckan hände. Hela bakändan på cykeln var helt krökt och tilltryckt, sadeln hade flygit av i smällen... Och jag blev alldeles kall inombords när jag såg den. Och förbannad, hur i helvete kan man köra på det viset genom byn... Hade han hållit hastigheten så hade hon antagligen levt idag...

Jag är fruktansvärt arg och ledsen inombords. "Farmor" stod ju mig också mycket nära. Och det är jätte jobbigt att se på hur alla ens nära och kära runt omkring en är jätte ledsna. Vi försöker ju alla hålla uppe humöret men många gånger går det inte. Tårarna brinner hela tiden innanför ögonlocket och det är inte mycket som behövs för att dem ska komma fram...

Och sen allting som man måste stå i nu, alla möten med än det ena och än det andra, allt pappers arbete... Det är så mycket som man annars inte tänker på som nu cirkulerar i ens tankar hela tiden. Allting bara maler omkring och man får inte något ordentligt gjort över huvudtaget... Ibland känns det som man behöver någon som nyper mig i armen för att man ska vakna och tro att allting bara är en mardröm. En lång jäkla tråkig B film som man bara vill stänga av... Men den slutar aldrig... Det bara fortsätter och fortsätter... Känns som jag svammlar lite nu, men vill ni inte läsa om det så behöver ni inte ;)

Jag fick även ett annat mycket tråkigt besked häromdagen som också totalt sänkte mig... Varför kan aldrig en "olycka" komma ensam? Jag har haft ganska mycket panikångest nu om kvällarna men jag måste ju klara av det med. Jag får ju inte ta några lugnande på grund av bebisen. Just nu känns min familj, mina nära och kära som det enda viktiga i livet. Man vet aldrig när livet förändras för en eller plötsligt tar helt slut. Det går så fort och man är inte beredd på det. Man kan inte gå och ta varandra för givet, livet är alldeles för kort för det. Vi måste ta hand om dem vi älskar och visa det.