Begravning

Idag var det farmors begravning. Redan igår kväll började det kännas jätte jobbigt. Visst jag hade inte sett framemot denna dag men jag hade heller inte trott att den skulle bli så otroligt jobbig. Idag sa vi ett sista farväl och nu känns det verkligen att farmor är borta och hon kommer inte tillbaka. En otroligt stor tomhet har infunnit sig idag... Det är bara så svårt att förstå att hon inte finns mer, hon var ju så pigg och glad på söndags förmiddagen. Hur kunde hon bara försvinna på eftermiddagen??! Livet kan verkligen ändras mycket på kort tid...

Idag grät alla på begravningen, alla stod farmor så nära. Hon fanns ju alltid för sina nära och kära. Hon var en riktig farmor, mor, svärmor osv i alla bemärkelser och vi älskar henne alla!

Jag har försökt att skriva ner mina innersta känslor ända sedan den dagen hon gick bort men det går inte. Jag kan inte få ner dem rätta orden för hur mycket farmor betydde för mig och hur ont det gör att hon nu är borta.

Jag tycker inte att det kom så mycket känslor från Emelies sida idag, visst hon grät lite men jag trodde ju verkligen att det skulle brista ut för henne idag. Jag tror inte riktigt att hon har insett vad som hänt eller om hon kanske förtränger det. Jag hoppas i alla fall att känslorna snart kommer fram för det är inte bra att hon går och bär det inom sig.

Begravningen idag var mycket fin. Så många fina blommor som låg runt omkring kistan och många tända ljus. Jag måste säga att kistan var jätte fin, vi valde en furu kista och det blev jätte bra. Jag vet att farmor skulle tycka begravningen var fin, det var en begravning i hennes färger. Och sist när vi gick ut ur kyrkan spelades Amazing grace. Den låten valde vi eftersom farmor tyckte så mycket om den. Och såklart blev det mycket tårar och som sagt det gjorde verkligen ont att nu ta ett sista farväl av vår älskade Gunhild.

Efter kyrkan åkte vi hem till Jörgens bror och hans fru för att fika och det var jätte trevligt. Men tankarna fanns ju hela tiden på annat håll för oss alla. Men det var ett sällskap där man kunde vara sig själv och hela tiden fanns en stöttande hand. Och jag vill tacka min älskade mamma som också kom och var med i kyrkan. Tack för ditt stora stöd nu mamma. Vi älskar dig.

Efter fikat körde vi till gravplatsen där dem hade lagt ut alla fina blommor. Alla hade tänkt på vilka färger och blommor som Gunhild tyckte om så allt var så fint och jag är jätte nöjd med begravningen och det vet jag att Gunhild med hade varit.

Eftermiddagen har tillbringats med våra älskade barn. Emelie, Jennifer och Tommy. Efter kyrkan ville Jennifer följa med oss hem och stanna hos oss i helgen och såklart fick hon det. Man får ju passa på att träffa henne så mycket som möjligt när hon väl är nere i Skåneland. Och vi såg att Tommy blev ledsen när vi pratade om detta så vi frågade om han ville följa med oss hem, så det gjorde han :) Första gången som vi har haft honom själv och han ville gärna komma tillbaka till oss igen. Och det kändes faktiskt bra, visst det blir en omställning när det är fler barn än man är van vid men det vänjer man sig vid. Och vad är viktigare än ens barn?

Vi har precis kört Tommy hem och eftermiddagen har varit mysig men ändå har ens tankar varit hos farmor hela tiden. Jag kan eller vill inte riktigt släppa iväg henne...

Ja, nu är det kväll och både jag och Jörgen är helt slut i huvudet. Allting bara snurrar runt och man kan inte fokusera på någonting. Man är såå trött. Så jag antar att det blir tidig sängdax ikväll. Barnen är minst lika trötta som vi är så vi ska försöka få dem isäng i tid.

Det har varit en jätte jobbig och omtumlande dag. Från morgon till kväll. Och så mycket känslor som har kommit fram. Jag skulle vilja skriva ut om alla mina känslor men jag kan inte. Jag brukar annars ha lättare för att skriva om vad som tynger mig men nu kan jag inte finna några ord. Det är precis som det finns inga ord att säga om detta för det är bara för jävligt allt som hänt och det har hänt så mycket under dessa veckor. På söndag är det tre veckor sedan farmor gick bort och jag kan nog inte riktigt släppa taget om henne, vill ha henne kvar på jorden. Det var alldeles för tidigt för henne att åka upp till himlen.

"Du kommer alltid finnas i våra hjärtan farmor, hos oss kommer du alltid leva kvar. Vi älskar dig och saknar dig otroligt mycket, men vi hoppas att du nu får vila i frid tillsammans med farfar. "

Som sagt, det är så mycket som jag skulle vilja skriva om, som jag skulle vilja säga till farmor en sista gång. Ta ett sista avsked men jag kan inte. Och jag vet inte hur jag ska kunna det heller, för något sätter stopp... Men vi får väl hoppas på att det kommer fram någon gång, kanske det kommer senare i bloggen, vem vet...